liindasvarld.blogg.se

Tjej på 22 år som ÄLSKAR att baka! Här bakar jag allt smått och gott och bjuder på både tips, inspiration och recept! Följ mig även på instagram @lindaisbaking

Saknar dig pappa <3

Jag minns den 13 januari år 2013 som om det var igår...

Jag minns att jag kvällen innan hade varit och sett sinister med ett par kompisar och haft de jättekul. Innan vi åkte in för att se den filmen pratade jag snabbt med pappa i telefon då han var borta på resejobb i Stockholm. Då helt ovetande om att just de samtalet var de absolut sista samtalet med min pappa. På morgonen den 13 blir jag väckt tidigt, jag minns inte ens vad klockan var men de var på morgonkvisten. Mamma drog av mig täcket och bad mig komma ner för att prata med henne. När jag väl kommer ner sitter redan min syster där. Jag visste inte vad jag skulle tro men jag visste att de var allvarligt. 

Jag minns så väl när mamma sa "de gäller pappa, dom har ringt från söder sjukhuset i Stockholm och säger att vi bör ta oss dit för pappa är där, medvetslös och kommer troligen inte överleva" 

Jag fick panik, total jävla panik. Jag grät och hoppades att läkaren som ringt överdrev. Jag minns att min mage vände sig ut och in och jag väckte min pojkvän som sovit brevid mig. Jag ringde min bror. Jag ringde min granne men orden är borta. De har raderats ut mitt minne. Men efter bara någon minut var grannen/grannarna där och min moster och hennes man. Min ena kusin hade satt sig i bilen påväg till Landvetter för att fixa oss ett flyg. 

Hon fixade flyget ihop med sin sambo och vi fick skjuts till flygplatsen av en granne och där mötte vi upp min bror.

Jag minns att jag under armen hade ett gosedjur av Homer Simpson då min pappa avgudade denna tecknade figur. Med mig fick jag också pappas Brynäströja. Jag vet inte hur men de var de jag fick med mig. 

På planet dit satt vi tysta. Allihop. Alla helt ovetande om vad som skulle hända. Jag minns att mina tankar snurrade men att jag hela tiden tänkte ut en plan på hur vi skulle få liv i pappa igen. För han skulle ju inte dö? De kunde ju inte bara ta slut pang bom? Nej jag tänkte inte lyssna på läkarens ord. 

Väl på plats på sjukhuset träffade vi den mest fantastiska personal som man kan tänka sig. Avdelningen var HIA. Innan vi fick träffa pappa tog dom in oss i ett rum och gick igenom vad vi skulle få se och vad som hade hänt. Inte för att jag lyssnade så mycket. Jag ville ju in och väcka pappa så vi kunde åka hem igen?

Men väl inne hos pappa förstod jag. Jag fattade direkt att de var slutet. Han var kopplad till diverse slangar och jag som läser till sjuksköterska kopplade direkt. Men jag kunde inte ge upp hoppet ändå. Vem vet någon gång ska väl ett mirakel inträffa? 

Vi ställde oss runt sängen alla fyra. Min bror på pappas högra sida vid huvudet , jag på samma sida fast vid fotändan. Jag kliade honom på foten för jag visste att han tyckte om det.

På andra sidan stog min syster och mamma. Jag tror aldrig jag sett min mamma så ledsen. De gjorde ont i hela mig för jag insåg snabbt att hon förstod åt vilket håll detta skulle gå. Hon skulle komma att mista sin man, sin eviga kärlek och vi barn skulle förlora våran pappa. 

Så blev de också, många timmar senare då klockan slog 19.12 tog pappa sitt sista andetag och lämnade denna värld. På sig hade han Brynäströja  jag tagit med och då Brynäs grundades 1912 fick jag genom klockslaget han gick bort en bekräftelse på att jag gjort rätt i att ta med den. För visst måste de varit ett tecken? Jag såg de så i alla fall. 

Alla 4 stod vi där runt omkring pappa då detta hände och kramade honom så hårt. Riktigt hårt. Så jävla älskad var och är den mannen.

Vi fick sedan ta farväl i ett annat rum alldeles för oss själva. Det var fint. Jättefint verkligen men jag kunde inte förstå vad de var som hade hänt. Jag ville vakna ur denna mardröm. För visst var de bara en dröm? En riktigt otäck dröm. För sånt här händer inte i verkligheten..

När vi kramat om pappa och tagit avsked ringde min kusin och sa att de fixat ett flyg tillbaka. Vi valde då att åka hem. 

Känslan när vi satt på planet var helt sjuk. Jag kände mig så tom. Som att halva mig hade försvunnit. Vilket de hade. Min pappa var ju kvar i Stockholm  . Kroppsligt. Mannen som sett till att jag fanns finns inte längre i denna värld. Han bara försvann från den ena dagen till den andra. 

När vi kom hem var vi alla ledsna och tomma. Men vi kom inte hem till ett tomt hus utan ett hus fullt av kärlek. Där stod min kusin, mina grannar, även pappas bästa vän och på bordet stod de en bukett rosor och ett tänt ljus. Tack till alla er som fanns där för oss den dagen och som fortsätter att stötta oss. För på utsidan verkar vi kanske som vanligt men ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen. DU FATTAS MIG!!

Jag kommer alltid att minnas och älska dig pappa, och den dagen jag får egna barn ska jag berätta för dom hur fantastisk deras morfar var. 

Alltid älskad aldrig glömd!

Jag kände att jag behövde skriva de här av personliga skäl och för varje ord som skrevs så rann en tår. Jag älskar dig pappa <3

Han är verkligen saknad och älskad, Linda.
Det smärtar mig varje gång jag tänker på honom, er och den orättvisa som tagit honom, hans syster/er faster, er mormor och morfar.
Alldeles för tidigt tagna allihop.
Ingen av dom var färdiga med detta liv.
Mina tankar finns hos er ofta. ❤️
Kramar i massor!
Bosse

<3

Beklagar än i dag Linda ♡ När jag läser fäller jag tårar och får en inblick i hur det var, det skär i mig. Kan tänka mig att det inte var lätt att skriva ner detta men det kan lätta ens hjärtat lite grann utan att glömma av. Han kommer alltid att finnas där och i ditt hjärta, han tittar ner ifrån ovan.

Många kramar Sandra ♥

Ja en sån fin pappa du hade och i ditt❤️ Finns han alltid kvar . Morgan var en sån fin snäll . De finns inte en dag utan tankarna går till Morgan och man undrar varje gång VARFÖR